eoew

två vinterbilder från idag som jag tagit.
visst är det irriterande när man är på väg hem från skolan, tittar upp mot himlen och möts av världens solsken? eller, nej det är inte den delen som är irriterande utan irritationen kommer smygandes när man märker att man har en bit kvar att gå, solen sjunker längre och längre ner på himmlen och man inser att om man inte springer hem så kommer man inte hinna fånga ögonblicket på bild. åååårrrh. jag morrar för mig själv alltid när jag inser hur det verkligen ligger till. varför slutar skolan så seent, why man?! när man sen äntligen kommer så lång att man ser sitt hus och inser att snart, snart är jag hemma springer man sista biten, känner på dörrhantaget - låst. once again, whyyyyy man?! kallt och j'vligt är det, upp med nycklen in och sparkar av sig skorna och hämtar kameran. då slår nästa tanke en, var ska man fota, hur fint blir det i min trädgår som enbart består av buskar, tråkiga buskar. man går till närmsta åker och tittar på dom enorma snöhögar man måste trotsa för att komma upp till solen och fånga en bra bild. första steget - okej, andra steget - lika så, tredje steget - slurk, man sjunker genom snön så att man får snö in i skorna och inser hur blöt man kommer bli. ändå fortsätter man sin vandring upp för snöhögen.

allt detta enbart för att fånga en bild med solen på.

det är när man äntligen står där uppe, tittar ut över landskapet som man inser att solen gått ner.

why man?!